linaaa

efter 21½ år vet min pappa fortfarande inte att jag inte tycker om schnitzlar (stavning?). trots att det är han som år ut och år in får stå göra annan mat till mig när det vankas panerade köttbitar. eller typ strunta i att panera mina kalvfiléer och tillaga dom separat. det säger en del om min pappa. eller om relationen mellan mig och min pappa. det som kanske säger mer är när pappa igår frågade om jag varit i skolan... när jag mycket tydligt berättade för honom både förra veckan och veckan innan dess att skolan var slut för sommarn. jag vet inte; tydligen går allt jag säger in genom ena örat och ut genom andra. mycket märkligt. man kan tycka att han borde bry sig mer. eller iaf lyssna på det jag säger de få gånger vi pratar. men det är väl så han är. och hemskt men sant; jag är nog i stort sett väldigt lik min pappa. på många sett. kanske inte alla negativa. men många....

LÄSKIGT! jag vill inte...