det är bajs!
jag har så mycket att få ur mig men ingenstans att börja.
fullsmockat huvud, krypande känslor och ångestattacker...
neh, jag mår fan inge bra!
back to reality.
so, the girls are back in town.
hemma igen efter 167 dagar på vift. det känns... underligt.
den 4 augusti begav jag och E oss ut på världens bästaste resa någonsin - ett varv runt jorden. nu, den 18 januari (167 dagar senare) är vi tillbaka. på den här tiden har vi hunnit med L.A (och frisco), Fiji, Nya Zealand, Australien, Malaysia och Thailand... och då räknar jag inte med mellanlandningarna i London och Wien. och det har varit underbart, trots en och en annan motgång.
jag har kommit hem som en större, mer världsvan och säkert en självsäkrare människa. jag har fler erfarenheter i bagaget än många andra och jag vet vad jag vill. jag vet också vilka svagheter och styrkor jag har. jag har helt enkelt växt som människa och jag ångrar ingenting. ingenting.
förutom allt jag missat. fast egentligen ångrar jag väl inte det heller. men jag vet att jag förlorat ett halvår med min familj, ett halvår med mina vänner och ett halvår av kärlek... men jag vet också att det är ett halvår som jag kommer få tillbaka. någongång, någonstans. och jag ångrar inget...
inget kan ta bort det fina i det jag sett, gjort och upplevt. ingen kan ta bort det underbara i de människor jag träffat och de erfarenheter jag fått. ingen kan någonsin beskylla mig för att inte ha levt mitt liv.
däremot är det konstigt att vara hemma igen. nu har det gått nästan 5 dagar sen vi landade på arlanda den där söndagsmorgonen... men än så länge så lever jag i någon sorts bubbla där tider inte behöver passas och där jag faktiskt inte behöver göra något. men när fungerade det så egentligen? jag har inte semester längre. jag måste bara inse det. men det är svårt. vardagen är svår att ta sig till när det är så mycket som är "nytt". skolan har dragit igång men var ska jag hitta motivationen till den? jobbet borde komma igång snart också.. men hur ska jag orka göra så mycket samtidigt efter att inte ha gjort något? frågor, ångest och panik. jag orkar inte. jag vill inte. men jag måste... och egentligen vill jag. svårt! det är mycket nu.
jag är glad att jag har många underbara människor runt omkring mig som stöttar. det betyder allt! övergångsperioder kräver sånt. och jag kanse behöver sånt mer än många andra. för jag vet att jag inte klarar allt själv. det har jag lärt mig.
jag är glad att människor står ut med mig och mitt beteende, för jag vet att det inte är optimalt. men det går över, det vet jag också. snart är jag precis som alla andra.. som vanligt, igen.
men jag ångrar ingenting...
(förutom det rådande kaoset i mitt rum för tillfället!)
hemma igen efter 167 dagar på vift. det känns... underligt.
den 4 augusti begav jag och E oss ut på världens bästaste resa någonsin - ett varv runt jorden. nu, den 18 januari (167 dagar senare) är vi tillbaka. på den här tiden har vi hunnit med L.A (och frisco), Fiji, Nya Zealand, Australien, Malaysia och Thailand... och då räknar jag inte med mellanlandningarna i London och Wien. och det har varit underbart, trots en och en annan motgång.
jag har kommit hem som en större, mer världsvan och säkert en självsäkrare människa. jag har fler erfarenheter i bagaget än många andra och jag vet vad jag vill. jag vet också vilka svagheter och styrkor jag har. jag har helt enkelt växt som människa och jag ångrar ingenting. ingenting.
förutom allt jag missat. fast egentligen ångrar jag väl inte det heller. men jag vet att jag förlorat ett halvår med min familj, ett halvår med mina vänner och ett halvår av kärlek... men jag vet också att det är ett halvår som jag kommer få tillbaka. någongång, någonstans. och jag ångrar inget...
inget kan ta bort det fina i det jag sett, gjort och upplevt. ingen kan ta bort det underbara i de människor jag träffat och de erfarenheter jag fått. ingen kan någonsin beskylla mig för att inte ha levt mitt liv.
däremot är det konstigt att vara hemma igen. nu har det gått nästan 5 dagar sen vi landade på arlanda den där söndagsmorgonen... men än så länge så lever jag i någon sorts bubbla där tider inte behöver passas och där jag faktiskt inte behöver göra något. men när fungerade det så egentligen? jag har inte semester längre. jag måste bara inse det. men det är svårt. vardagen är svår att ta sig till när det är så mycket som är "nytt". skolan har dragit igång men var ska jag hitta motivationen till den? jobbet borde komma igång snart också.. men hur ska jag orka göra så mycket samtidigt efter att inte ha gjort något? frågor, ångest och panik. jag orkar inte. jag vill inte. men jag måste... och egentligen vill jag. svårt! det är mycket nu.
jag är glad att jag har många underbara människor runt omkring mig som stöttar. det betyder allt! övergångsperioder kräver sånt. och jag kanse behöver sånt mer än många andra. för jag vet att jag inte klarar allt själv. det har jag lärt mig.
jag är glad att människor står ut med mig och mitt beteende, för jag vet att det inte är optimalt. men det går över, det vet jag också. snart är jag precis som alla andra.. som vanligt, igen.
men jag ångrar ingenting...
(förutom det rådande kaoset i mitt rum för tillfället!)