linaaa

det regnar ute. jag har tiggt skjuts till jobbet... känner inte för att traska idag. inte i regnet, inte bland tankarna.

hemma är allt upp och ner. pappa är borta men ändå här. mamma är tvärtom. hemma, men liksom inte riktigt där. jag tror jag och anders är likadana. vi undviker att vara hemma på riktigt, helt och fullt. det är som om ingen riktigt vill ge sig in i att vara hemma, liksom. vi stänger ute det innersta. det innerliga. det fasta. det som verkligen är hemma. sen lever vi runt det. i hemmet men inte "i" det. på, sådär, riktigt. och så tassar vi runt. som om vi inte vill väcka den björn som sover. som om det vore farligt att prata om allt. det som finns innuti. det ingen ser.
sen trallar vi på. som om inget hänt, som om allt är som det alltid varit. men det är inte så. inget är som det någonsin varit. allt kommer föralltid vara förändrat. hur mycket vi än inte låtsas om det. hur mkt vi än stänger det ute. världen pågår runt oss, även om vi inte fortgår i den.